Romarbrevet 4
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Abrahams tro
4 Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta? 2 Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud. 3 Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”.[a]
4 Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. 5 Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet. 6 Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud:
7 ”Lyckliga är de som har fått sina överträdelser förlåtna
och har fått sina synder utplånade.
8 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd.”[b]
9 Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig. 10 Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan.
11 Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga. 12 Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13 Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. 15 Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. 16 Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”[c] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.
18 Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”[d] 19 Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.
20 Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. 21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, 22 och därför räknades han som rättfärdig.
23 Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. 24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. 25 Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
Footnotes
- 4:3 Ordagrant: och räknades det honom till rättfärdighet.Se 1 Mos 15:6.
- 4:8 Se Ps 32:1-2.
- 4:17 Se 1 Mos 17:5.
- 4:18 Se 1 Mos 15:5.
Romarbrevet 4
Svenska 1917
4 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
2 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud.
3 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.»
4 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
5 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.
6 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar:
7 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda.
8 Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»
9 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet».
10 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren.
11 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
12 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
13 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro.
14 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
15 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
16 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,
17 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.
18 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»
19 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
20 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud
21 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.
22 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
23 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom,
24 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre,
25 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.