Add parallel Print Page Options

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Job frågar Gud

En trältjänst är människans tid på jorden.
    Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
    som en daglönare som ser fram mot lönen.
Så har jag fått på min lott månader av elände
    och ångestfyllda nätter.
När jag går och lägger mig, tänker jag:
    ”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
    och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
Min kropp är täckt av maskar och skorv.
    Huden spricker av variga sår.

Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
    de slutar i hopplöshet.
Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
    mina ögon får inte mer se det goda.
Man ser mig ännu, men inte länge till.
    Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
Som ett moln löses upp och försvinner,
    så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10 och aldrig mer återvända till sitt hem,
    ej heller känner hans plats till honom mer.

11 Därför kan jag inte hålla tyst,
    jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12     Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13     Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14     skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15     Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16     Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!

17 Vad är då en människa,
    eftersom du gör så stor sak av henne
    och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18 synar henne varje morgon
    och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19 Kan du inte vända blicken från mig en stund,
    lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20 Har min synd skadat dig,
    du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
    Har jag blivit en börda för dig?[a]
21 Varför förlåter du inte min synd
    och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
    och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.

Footnotes

  1. 7:20 Enligt andra handskrifter: Varför har du valt mig till måltavla, låtit mig bli en börda för mig själv?