Job 7

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

⁶ Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
    de slutar i hopplöshet.
⁷ Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
    mina ögon får inte mer se det goda.
⁸ Man ser mig ännu, men inte länge till.
    Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
⁹ Som ett moln löses upp och försvinner,
    så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
¹⁰ och aldrig mer återvända till sitt hem,
    ej heller känner hans plats till honom mer.

¹¹ Därför kan jag inte hålla tyst,
    jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
¹²     Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
¹³     Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
¹⁴     skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
¹⁵     Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
¹⁶     Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!

¹⁷ Vad är då en människa,
    eftersom du gör så stor sak av henne
    och ger henne så mycket uppmärksamhet,
¹⁸ synar henne varje morgon
    och prövar henne varje ögonblick av dagen?
¹⁹ Kan du inte vända blicken från mig en stund,
    lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
²⁰ Har min synd skadat dig,
    du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
    Har jag blivit en börda för dig?^[a]
21 Varför förlåter du inte min synd
    och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
    och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.