14 Människan, av kvinna född,

    lever en kort tid
        och mättas av oro.
(A) Som ett blomster växer hon upp
        och vissnar,
    som en skugga flyr hon
        och kan inte bestå.
Mot en sådan öppnar du ditt öga,
    mig drar du till doms inför dig.
(B) Kan en ren komma från en oren?
    Nej, inte en enda!
(C) Om människans dagar är bestämda
    och hennes månaders antal
        är fastställt av dig,
    om du har satt en gräns
        som hon inte kan överskrida,
(D) vänd då din blick ifrån henne
        och ge henne ro,
    låt henne få glädje av sin dag
        som en daglönare.

För ett träd finns det hopp,
    huggs det ner kan det gro igen
        och nya skott ska inte saknas.
Även om dess rötter åldras i jorden
    och stubben dör i mullen,
ska det grönska vid doften av vatten
    och skjuta skott som ett ungt träd.
10 Men när en man dör ligger han där.
    När en människa ger upp andan,
        var är hon då?
11 (E) Som vattnet försvinner ur sjön
    och en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan
        och står inte upp igen.
    Först när inte himlen finns mer
        vaknar hon och reser sig
            från sin sömn.

13 Tänk om du ville
    gömma mig i dödsriket,
        dölja mig tills din vrede upphör,
    sätta en bestämd tid för mig
        och tänka på mig!
14 (F) Kan en människa som en gång dött
        få liv igen?
    Då skulle jag hålla ut
        i min mödas tid
    tills min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig,
        och jag skulle svara dig,
    du skulle längta efter
        dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg
    skulle du inte ge akt på min synd.
17 (G) Min synd skulle ligga i en förseglad pung,
    och du skulle täcka över min skuld.

18 Men som berget faller
        och vittrar bort,
    som klippan flyttas från sin plats,
19 (H) som vatten nöter sönder stenar,
    som dess flöden sköljer bort myllan,
        så gör du människans hopp
            om intet.
20 Du besegrar henne för alltid
        och hon går bort,
    du förändrar hennes ansikte
        och sänder i väg henne.
21 (I) Om hennes barn kommer till ära
        vet hon det inte,
    om de blir ringa
        ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara
        sin egen plåga,
    hennes själ bara sin egen sorg.

Job ifrågasätter Guds handlande

14 Människan, av kvinna född,
    lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.
Hon växer som en blomma, vissnar
    och försvinner som en flyende skugga.
Och en sådan stirrar du på
    och kräver räkenskap av!
Vem kan begära renhet av en som är oren?
    Ingen![a]
Du har ju bestämt människans dagar
    och antal månader,
satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.
    Vänd då bort din blick från henne,
låt henne vara ifred
    och unna henne lite ro
innan hennes dagar är över som en daglönares!

Det finns alltid hopp för ett träd.
    Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
    Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
    kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
        så fort det får en aning vatten.
10 Men när en människa dör,
    när hon ger upp andan och blir liggande – 
var är hon då?
11     Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
12     så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
    förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.

13 Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
    och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
14     Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
    fram till dess att min avlösning kom.
15 Då skulle du kalla på mig,
    och jag skulle svara.
Du skulle längta efter den du skapat.
16     Du räknar mina steg,
men inte mina synder.
17     Mina överträdelser ligger förseglade i en pung,
och du täcker över min synd.

18 Bergen vittrar sönder och rasar,
    klippan förflyttar sig från sin plats.
19 Så som vattnet mal stenen till sand
    och vattenströmmarna sköljer bort jorden,
    så utplånar du människans hopp.
20 Du slår ner henne för alltid,
    och hon försvinner från scenen.
Du förändrar hennes utseende,
    och sedan skickar du bort henne.
21 Om hennes söner blir hedrade
    får hon aldrig veta,
om de blir ringa
    ser hon det inte.
22 Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
    och sorgen i sin själ.

Footnotes

  1. 14:4 Grundtextens innebörd är osäker.