Add parallel Print Page Options

Jefta besegrar ammoniterna

1-2 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Hans far, som hette Gilead, hade många söner med sin hustru. Men Jeftas mor var prostituerad, och när Jeftas halvbröder växte upp drev de ut honom ur landet.Du är ju son till en hora, sa de. Därför ska du inte heller ärva vår far.

Jefta fick fly från hemmet och bosatte sig i landet Tob. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom.

En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel.

Ledarna i Gilead skickade då bud efter Jefta

och bad honom komma och anföra armén mot ammoniterna.

Men Jefta sa till dem: Ni hatar mig och har kört bort mig från mitt barndomshem! Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?

Därför att vi behöver dig, svarade de. Om du vill leda oss mot ammoniterna ska vi göra dig till hövding i Gilead.

Verkligen! utropade Jefta. Och hur ska jag veta att ni menar allvar?

10 Vi svär på det, svarade de. Vi lovar det inför Herren.

11 Jefta accepterade deras erbjudande och blev deras befälhavare. Avtalet ingicks inför Herren i Mispa, där allt folket hade samlats.

12 Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet.

13 Kungen svarade att landet tillhörde Ammons barn. Det hade stulits från dem, sa han, när israeliterna kom från Egypten. Hela området från Arnon ända till Jabbok och till Jordan var hans, påstod han, och bad att få tillbaka det utan strid.

14-15 Jefta svarade: Israel stal inte landet.

16 När Israels folk kom till Kades på sin väg från Egypten, sedan de gått över Röda havet,

17 sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kades.

18 Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land.

19 Då sände israeliterna bud till amoreernas kung Sihon, som bodde i Hesbon, och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort.

20 Men kung Sihon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem.

21-22 Då hjälpte oss Herren, vår Gud, att besegra Sihon och allt hans folk, och på så sätt övertog Israel allt ert land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.

23 Ni måste därför inse att det var Herren, Israels Gud, som tog landet från amoreerna och gav det till Israel. Varför skulle vi då lämna tillbaka det till er?

24 Ni behåller ju vad er gud Kemos ger er, och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss!

25 Och vem tror du egentligen att du är? Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Försökte han ta tillbaka sitt land, när Israel besegrat honom? Nej, det vågade han inte!

26 Men nu, efter 300 år, kommer ni med detta. Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Hesbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka?

27 Nej, jag har inte syndat mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon.

28 Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.

29 Då kom Herrens Ande över Jefta, och han förde sin armé genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé.

30-31 Och Jefta gav ett löfte inför Herren, att om han hjälpte Israel att besegra Ammons barn, skulle det som först mötte honom när han kom hem offras som ett brännoffer inför Herren.

32 Jefta drog sedan ut med sin armé mot ammoniterna, och Herren gav honom seger.

33 Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Abel-Keramim. På så sätt blev Ammons barn kuvade av Israels barn.

34 När Jefta återvände hem sprang hans dotter, hans enda barn, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade av lycka,

35 men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder i förtvivlan. Ve mig, min dotter! ropade han. Du får mig att sjunka genom jorden. Jag har gett ett löfte till Herren, och det kan jag inte ta tillbaka!

36 Pappa, sa flickan. Du måste göra det som du har lovat Herren, vad det än är, för han har låtit dig vinna en väldig seger över dina fiender ammoniterna.

37 Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.

38 Ja, svarade han. Du får gå. Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.

39 Därefter återvände hon till sin far, som gjorde med henne vad han hade lovat Herren. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel

40 att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att gråta över det öde som drabbat Jeftas dotter.