Domarboken 11  nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Jefta besegrar ammoniterna

11 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Han var son till en prostituerad och hans far var Gilead. ² Gilead hade söner också med sin hustru. När Jeftas halvbröder växte upp, drev de bort honom. ”Du får inte dela arvet i vår fars hus! Du är ju son till en främmande kvinna”, sa de.

³ Jefta fick fly från sina halvbröder och bosatte sig i landet Tov. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom och följde honom.

⁴ En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel. ⁵ När ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tov. ⁶ De bad honom komma och anföra armén i striden mot ammoniterna.

⁷ Men Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatar mig och har kört bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?” ⁸ ”Därför att vi behöver dig”, svarade de. ”Om du vill leda oss mot ammoniterna, ska du bli hövding för alla som bor i Gilead.”

⁹ Jefta svarade Gileads äldste: ”Om ni hämtar mig hem för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem åt mig, då blir jag er hövding.” ¹⁰ ”Herren är vårt vittne”, svarade de. ”Vi lovar att göra som du har sagt.”

¹¹ Jefta följde då med Gileads äldste och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Jefta bekräftade inför Herren i Mispa vad han hade sagt. ¹² Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet. ¹³ Kungen svarade Jeftas sändebud: ”När israeliterna kom från Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan. Lämna nu tillbaka allting utan strid!”

¹⁴ Jefta skickade då på nytt sändebud till Ammons kung ¹⁵ och sa:

”Så säger Jefta: Israel tog inte moabiternas och ammoniternas land. ¹⁶ När Israels folk kom till Kadesh på sin väg från Egypten sedan de gått över Sävhavet, ¹⁷ sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kadesh.

¹⁸ Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land och slog läger vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land. Arnon utgör nämligen gränsen till Moab. ¹⁹ Då sände israeliterna bud till amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort. ²⁰ Men kung Sichon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem. ²¹ Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och allt hans folk i israeliternas våld och de slog dem och intog hela det land där amoréerna bodde. ²² På så sätt övertog Israel allt amoreiskt land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.

²³ Herren, Israels Gud, drev ut amoréerna för sitt folk Israel och nu vill du ta deras land i besittning! ²⁴ Du behåller ju vad din gud Kemosh ger dig och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss! ²⁵ Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Han tvistade inte med israeliterna och han anföll dem inte. ²⁶ Men nu efter trehundra år kommer ni med detta! Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Heshbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka? ²⁷ Nej, jag har inte gjort något ont mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon!”

²⁸ Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.

²⁹ Då kom Herrens Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. ³⁰ Och Jefta gav ett löfte inför Herren: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, ³¹ ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra Herren och offras som ett brännoffer.”

³² Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och Herren gav dem i hans våld. ³³ Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna.

³⁴ När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn – han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, ³⁵ men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till Herren och det kan jag inte ta tillbaka!”

³⁶ ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat Herren, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. ³⁷ Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.”

³⁸ ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.

³⁹ Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel ⁴⁰ att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter.