A A A A A
Bible Book List

Daniel 6 Svenska 1917 (SV1917)

Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.

Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen icke lede något men.

Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom över hela riket.

Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom.

Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.»

Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!

Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.

Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan återkallas.»

I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en skrivelse och utfärda ett förbud.

10 Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.

11 När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och åkallande sin Gud.

12 Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.»

13 Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»

14 När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom.

15 Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»

16 Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»

17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.

18 Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom.

19 Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen.

20 Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel, du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»

21 Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!

22 Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung.

23 Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han hade trott på sin Gud.

24 Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen över dem och krossade alla deras ben.

25 Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med eder!

26 Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.

27 Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens våld.»

28 Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under persern Kores' regeringar.

Daniel 6 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Daniel i lejongropen

Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper[a] som skulle finnas överallt i riket, och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.

De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.”

Ministrarna och satraperna gick som en grupp[b] till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet.

10 När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.

11 Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. 12 De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” 13 Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.”

14 När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. 15 Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” 16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” 17 En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.

18 Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna[c], och han låg sömnlös. 19 Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. 20 När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” 21 Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! 22 Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”

23 Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. 24 På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.

25 Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:

”Jag önskar er stor välgång!

26 Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.

Han är den levande Guden,
    som evigt förblir.
Hans rike ska aldrig gå under,
    och hans makt tar aldrig slut.
27 Han räddar och befriar,
    han gör tecken och under
i himlen och på jorden.
    Han har räddat Daniel från lejonen.”

28 Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.

Footnotes:

  1. 6:1 Riket var delat i 120 delar, satrapier, som styrdes av satraper, de högsta ämbetsmännen.
  2. 6:6 Det arameiska ordets betydelse är osäker. Ordet förekommer också i v. 11,15.
  3. 6:18 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen något nöje/någon förströelse.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Viewing of
Cross references
Footnotes