Add parallel Print Page Options

David återinsätts på tronen

19 Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.

Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”

Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.

David återvänder till Jerusalem

Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10 Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”

11 När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12 Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”

13 Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” [a]

14 På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”

15 Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16 Shimi[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17 Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18 De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.

Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19 Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20 Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21 Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22 ”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23 Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”

24 Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem[c] tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.

25 ”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.

26 Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. 27 Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! 28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”

29 David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” 30 ”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”

31 Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. 32 Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. 33 ”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” 34 ”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. 35 Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. 36 Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. 37 Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham[d], låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” 38 Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”

39 Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, 40 men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. 41 Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”

42 ”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”

43 ”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”

Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.

Sheva gör uppror mot David

20 Nu råkade Sheva, son till benjaminiten Bikri, vara där. Han var en ondsint man och plötsligt blåste han en hornsignal och ropade:

”Vi vill inte längre ha något att göra med David,
    ingen del i Jishajs son!
Kom, Israels män, så ger vi oss av hem!”

Då övergav hela Israel David och följde Sheva, Bikris son. Männen i Juda förblev däremot trogna mot sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.

När David kom till palatset i Jerusalem, lät han de tio bihustrur som hade lämnats kvar för att ta hand om palatset föras undan och sättas under bevakning i ett särskilt hus. De fick vad de behövde, men kungen låg inte med dem mer. De fick leva som änkor och hölls inlåsta till sin död.[e]

Kungen befallde nu Amasa att mobilisera Juda armé och infinna sig inom tre dagar. Amasa började sammankalla trupperna, men det tog längre tid än de tre dagar som han hade fått på sig.

Då sa David till Avishaj: ”Den där Sheva, Bikris son, kommer att skada oss mer än vad Absalom gjorde. Skynda dig! Ta mina män och sätt efter honom, innan han hunnit förskansa sig i befästa städer där vi inte kommer åt honom.”

Då gav sig Avishaj iväg efter Sheva tillsammans med Joav och hans män och keretéerna och peletéerna och alla soldaterna. De drog ut från Jerusalem och förföljde Sheva, Bikris son. Vid den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav bar full stridsmundering och hade en dolk i en skida i bältet. När han gick fram föll dolken ur skidan.[f] ”Jag är glad att få träffa dig, min bror”, sa Joav och tog honom i skägget med sin högra hand, som om han skulle kyssa honom. 10 Amasa lade inte märke till att Joav hade en annan dolk i sin vänstra hand och Joav stötte den i magen på honom så att inälvorna rann ut. Det räckte med ett enda hugg, Amasa dog omedelbart. Joav och hans bror Avishaj fortsatte sedan att förfölja Sheva, Bikris son.

11 En av Joavs män som stod bredvid Amasa ropade: ”Den som står på Davids sida, kom och följ Joav!”

12 Amasa låg kvar i en blodpöl mitt på vägen och när mannen såg att alla som passerade stannade, släpade han honom åt sidan och in på en åker där han kastade en mantel över honom, eftersom han såg att alla som kom stannade. 13 När kroppen var ur vägen, följde alla Joav i jakten på Sheva, Bikris son.

14 Sheva hade vandrat genom alla Israels stammar och till slut kom han till Avel Bet-Maaka. Han hade också gått genom hela Habberim och många följde med honom[g]. 15 När Joavs trupper kom fram till Avel Bet-Maaka, belägrade de staden och byggde en ramp upp mot stadens yttre mur. Men medan de försökte rasera muren, 16 ropade en klok kvinna inifrån staden: ”Hallå där nere! Lyssna! Säg till Joav att komma hit fram, så att jag kan tala med honom!”

17 När han närmade sig, frågade kvinnan: ”Är du Joav?” ”Ja”, svarade han. ”Lyssna på vad din tjänarinna har att säga”, bad hon. ”Jag lyssnar”, sa Joav.

18 Då sa hon till honom: ”Det finns ett ordspråk som säger: ’Om du vill lösa en tvist, så be om råd i Avel’. Så avgjordes saken. 19 Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel. Du vill ödelägga en stad som är en moder i Israel. Ska du verkligen förgöra det som tillhör Herren?”

20 Joav svarade: ”Jag är inte här för att förstöra något, långt därifrån! 21 Så är det inte! Men en man som heter Sheva, Bikris son, från Efraims bergsbygd, har gjort uppror mot kung David. Överlämna bara honom till mig, så ska jag lämna staden i fred!” Kvinnan svarade: ”Vi ska kasta hans huvud till dig över muren.”

22 Sedan gick kvinnan till folket med sitt kloka råd och de halshögg Sheva, Bikris son, och kastade ner hans huvud till Joav. Då blåste Joav en hornsignal och drog tillbaka sina trupper. Var och en gick sedan hem till sitt och Joav återvände till kungen i Jerusalem.

23 Joav var befälhavare över hären, Benaja, Jojadas son, var befälhavare över keretéerna och peletéerna, 24 medan Adoram ansvarade för tvångsarbetena. Joshafat, Achiluds son, var kansler, 25 Sheva tjänstgjorde som kungens sekreterare och Sadok och Evjatar var präster. 26 Också jairiten Ira var en av Davids präster[h].

Footnotes

  1. 19:13 Amasa och Joav var kusiner och systersöner till David. Amasa hade varit befälhavare för Absaloms upprorsarmé (se 17:25).
  2. 19:16 Den man som förbannade David och kastade sten på honom i kap. 16.
  3. 19:24 Som ett tecken på sorg.
  4. 19:37 Kimham var antagligen Barsillajs son.
  5. 20:3 Se 16:21-22.
  6. 20:8 Joav lät antagligen dolken falla med avsikt. Texten är oklar.
  7. 20:14 Innebörden i versens senare del är osäker.
  8. 20:26 Det generella ordet för präst kan också syfta på kunglig rådgivare eller kungens närmaste man, jfr 8:18.

19 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde Absalom.

Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket, eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var bedrövad för sin sons skull.

Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt under striden.

Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»

Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.

Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig. I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle detta hava varit dig mer till behag.

Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava övergått dig från din ungdom ända till nu.»

Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.» Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.

Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst fly ur landet för Absalom.

10 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra konungen tillbaka?»

11 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.

12 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'

13 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»

14 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv med alla dina tjänare.»

15 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över Jordan.

16 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung David.

17 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba, vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före konungen.

18 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,

19 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må konungen icke akta därpå.

20 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min herre konungen.

21 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»

22 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit konung över Israel?»

23 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och konungen gav honom sin ed därpå.

24 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen. Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.

25 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»

26 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.

27 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig täckes.

28 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»

29 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom? Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»

30 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

31 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över Jordan.

32 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.

33 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»

34 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem?

35 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?

36 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan vedergällning?

37 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad, där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och gör för honom vad dig täckes.»

38 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall jag göra dig.»

39 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.

40 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk, förde konungen ditöver.

41 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med alla Davids män, över Jordan?»

42 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»

43 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu hårdare ord falla än Israels män.

20 Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba, Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade: »Vi hava ingen del i David och ingen arvslott i Isais son. Israel drage hem, var och en till sin hydda.»

Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son; men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från Jordan ända till Jerusalem.

Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid såsom änkor.

Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre dagar, och inställ dig sedan själv här.»

Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,

sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer och tillfogar oss för stor skada.»

Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem för att sätta efter Seba, Bikris son.

Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det ut.

Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min broder?» Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen såsom för att kyssa honom.

10 Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet, så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris son.

11 Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter Joab.»

12 Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru alla de som kommo därförbi stannade.

13 Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.

14 Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och följde honom ända ditin.

15 Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren. Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och kullstöta den.

16 Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören! Hören! Sägen till Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»

17 När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?» Han svarade: »Ja.» Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.» Han svarade: »Jag hör.»

18 Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.

19 Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du förstöra HERRENS arvedel?»

20 Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja förstöra och fördärva!

21 Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.» Kvinnan svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig över muren.»

22 Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab vände tillbaka till konungen i Jerusalem.

23 Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.

24 Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.

25 Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.

26 Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.

Liknelsen om den envisa änkan

18 En gång, när Jesus ville visa sina lärjungar hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här liknelsen för dem:

”I en stad fanns det en domare, som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.’ Under en tid struntade han i henne, men till slut sa han till sig själv: ’Visserligen fruktar jag inte Gud eller bryr mig om människor, men den här änkan har blivit för besvärlig. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Annars sliter hon ut mig med sitt ständiga tjat.’ ”

Sedan sa Herren: ”Hör vad denna orättfärdiga domare säger! Skulle då inte Gud vilja ge rätt åt sina utvalda, när de ber till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er att han snart ska ge dem deras rätt. Men kommer Människosonen att hitta någon tro på jorden när han kommer?”

Liknelsen om farisén och tullindrivaren

Till några som litade på sin egen rättfärdighet och som såg ner på andra människor berättade Jesus denna liknelse:

10 ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. 11 Farisén stod för sig själv och bad: ’Tack Gud för att jag inte är som andra, de som stjäl, gör orätt och är otrogna i sitt äktenskap, eller som tullindrivaren där borta! 12 Jag fastar två gånger i veckan och jag ger en tiondel[a] av allt jag tjänar.’ 13 Men tullindrivaren stod en bit bort och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna mot bröstet och ropade: ’Gud, var nådig mot mig syndare!’ 14 Jag säger er att han var det, inte den andre, som gick hem rättfärdig. För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig ska upphöjas.”

Jesus ber för barnen

(Matt 19:13-15; Mark 10:13-16)

15 Folk kom också fram till Jesus med sina små barn för att han skulle röra vid dem. Men hans lärjungar fick se det och körde bort dem.

16 Då kallade Jesus till sig barnen och sa till dem: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. 17 Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer överhuvudtaget inte in dit.”

Jesus talar med en rik man

(Matt 19:16-29; Mark 10:17-30)

18 En av de ledande männen frågade Jesus: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”

19 ”Varför kallar du mig god?” frågade Jesus. ”Ingen är god förutom Gud[b]. 20 Buden kan du: ’Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Visa respekt för din far och mor.[c]’ ”

21 Mannen svarade: ”Alla dessa har jag hållit ända sedan jag var ung.”

22 Då sa Jesus till honom: ”Det är bara en sak till du behöver göra. Sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

23 Men när mannen hörde det, blev han bedrövad, för han var mycket rik.

Read full chapter

Footnotes

  1. 18:12 Enligt Moses lag skulle man ge en tiondel av sin skörd och sin boskap till templet. Jfr 3 Mos 27:30-32 och 5 Mos 14:22.
  2. 18:19 Underförstått: Eftersom du kallar mig god, och bara Gud är god, antyder du att du förstår att jag är Gud.
  3. 18:20 Se 2 Mos 20:12-16 och 5 Mos 5:16-20.

18 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas.

Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa.

I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'

Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa;

likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'»

Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger.

Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?

Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra:

10 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan.

11 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.

12 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.'

13 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.' --

14 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

15 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem.

16 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.

17 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

18 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

19 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.

20 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»

21 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»

22 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»

23 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik.

Read full chapter