^23 (A) Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld^[a] slog ner mot jorden.

Så sände Herren hagel över Egyptens land. ²⁴ Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. ²⁵ I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. ²⁶ Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

^27 (B) Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. ^28 (C) Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” ^29 (D) Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. ³⁰ Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” ³¹ Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax^[b] och linet stod i knopp. ³² Men vetet och spältvetet^[c] slogs inte ner, eftersom de mognar senare.

³³ Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. ³⁴ Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵ Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.

^22 (A) Jag ska gå till doms med honom med pest och blod. Slagregn och hagelstenar, eld och svavel ska jag låta regna över honom och hans härar och de många folk som följer honom.