A A A A A
Bible Book List

2 Mosebok 32 Svenska Folkbibeln (SFB)

Guldkalven

32 När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte." Då sade Aron till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.

Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk."

11 Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: " Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt." 14 Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15 Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret." 18 Men han svarade:

"Det är inte ljudet av segerrop,
    ej heller ljudet av klagan efter nederlag.
Ljudet av sång är vad jag hör."

19 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det. 21 Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?" 22 Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv."

25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig." Då samlades alla leviterna kring honom, 27 och han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting." 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: "Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse."

30 Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." 33 Men Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd."

35 Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Svenska Folkbibeln (SFB)

1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln

2 Mosebok 32 Nya Levande Bibeln (SVL)

Guldkalven

32 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något.

2-3 Ge mig era örhängen av guld, svarade Aron.Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till

Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. Se där, Israel, ropade folket. Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!

När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!

Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng.

Då sa Herren till Mose: Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet

och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten

Herren sa vidare: Jag ser vilket motspänstigt folk detta är.

10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem.

11 Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. Herre, bad han, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under?

12 Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk!

13 Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.'

14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.

15-16 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna.

17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!

18 Men Mose svarade honom: Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång.

19 När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder.

20 Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.

21 Sedan vände han sig till Aron och frågade: Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?

22 Lugna dig lite, svarade Aron. Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är.

23 De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.'

24 Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!

25 När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender,

26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig. Då kom alla leviterna över till honom.

27 Han sa till dem: Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.'

28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer.

29 Sedan sa Mose till leviterna: I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.

Mose ber för folket

30 Dagen därpå sa Mose till folket: Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er.

31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld.

32 Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i.

33 Och Herren svarade Mose: Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken.

34 Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd.

35 Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

Nya Levande Bibeln (SVL)

Nya Levande Bibeln (Swedish New Living Bible)
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®
Used by permission. All rights reserved worldwide.

Viewing of
Cross references
Footnotes