Add parallel Print Page Options

Gud glömde inte Noa och alla djuren i båten. Han lät en vind blåsa över vattnet så att det började sjunka undan.

De underjordiska källorna slutade att strömma, och skyfallen avtog.

3-4 Vattnet fortsatte alltså att sjunka undan, tills båten stannade på Ararats berg, 150 dagar efter regnets början.

Tre månader senare hade vattnet minskat så mycket att andra bergstoppar började bli synliga.

Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa fönstret

och släppte ut en korp, som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr.

Under tiden skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark,

men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa. Vattnet stod fortfarande för högt. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i båten igen.

10 Sju dagar senare släppte Noa ut duvan än en gång,

11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan.

12 En vecka senare släppte han ut duvan igen, och denna gång kom den inte tillbaka.

13 Tjugonio dagar senare öppnade Noa dörren för att själv se efter och fann att vattnet var borta.

14 Ytterligare åtta veckor gick, och slutligen var jorden torr.

15-16 Då sa Gud till Noa: Nu kan ni alla gå ut.

17 Släpp alla djur, fåglar och kräldjur så att de kan föröka sig och bli många.

18-19 Snart var båten alldeles tom. Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur gick ut tillsammans med alla djur, kräldjur och fåglar. Alla lämnade båten i par och i grupper.

20 Sedan byggde Noa ett altare. På det offrade han några av de djur och fåglar som Gud hade bestämt för detta ändamål.

21 Herren var nöjd med offret och sa för sig själv: Jag kommer aldrig att göra om detta igen. Jag ska aldrig förbanna jorden och förgöra de levande varelserna, även om människan alltid dras till det onda från sin tidigaste ungdom, och även om hon gör det som är ont.

22 Så länge som jorden finns kvar kommer det att finnas sådd och skörd, köld och värme, vinter och sommar, dag och natt.