Salomo ber om vishet

Genom giftermål blev Salomo släkt med farao, kungen i Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo till dess han hade byggt sitt hus färdigt liksom Herrens hus och muren runt omkring Jerusalem. Men folket offrade på höjderna, eftersom ännu inte något hus hade blivit byggt åt Herrens namn. Salomo älskade Herren och följde sin fader Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna och tände rökelse där.

Kungen begav sig till Gibeon för att offra, detta var ju den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade ettusen brännoffer på altaret där. I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: "Bed mig om det du vill att jag skall ge dig." Salomo svarade: "Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?"

10 Det behagade Herren att Salomo bad om sådant. 11 Gud sade till honom: "Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, 12 se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. 13 Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like. 14 Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din fader David gjorde, då skall jag ge dig ett långt liv."

15 Då vaknade Salomo, och se, det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare.

Salomos vishet som domare

16 Vid den tiden kom det två skökor till kungen och trädde fram inför honom. 17 Den ena kvinnan sade: "Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. 18 Tredje dagen efter det att jag hade fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans, och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. 19 En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. 20 Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. 21 Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och se, då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, se, då var det inte min son, som jag hade fött."

22 Då sade den andra kvinnan: "Så är det inte. Det är min son som lever, och det är din son som är död." Men den första kvinnan svarade: "Det är inte så. Din son är död, och min son lever." Så grälade de inför kungen.

23 Kungen sade: "Den ena säger: Min son är den som lever, och din son är den som är död. Den andra säger: Det är inte så. Det är din son som är död och min som lever." 24 Då sade kungen: "Ge mig ett svärd." När man hade burit fram svärdet till kungen, 25 sade han: "Hugg det levande barnet mitt itu och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra." 26 Den kvinna som var mor till det barn som levde, sade då till kungen, ty hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever. Döda det bara inte!" Men den andra sade: "Det skall varken vara mitt eller ditt. Hugg itu det!" 27 Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."

28 När hela Israel fick höra talas om den dom som kungen hade fällt, häpnade de över kungen, ty de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.