Psaltaren 39

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Nu hoppas jag på dig, Herre!

^1-2 Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!

³ Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.

⁴ Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:

⁵ Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.

^6-7 Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig.Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.

⁸ Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.

⁹ Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!

¹⁰ Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.

¹¹ Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.

¹² När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!

¹³ Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.

¹⁴ Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!