Jeremia förutsäger Babylons fall

51 Herren säger: Jag ska låta en ödeläggande vind svepa över Babylon, över hela kaldeernas land, för att förstöra det.

² Skördefolk ska komma över hela landet och rensa det, och vinden ska blåsa bort agnarna. De ska komma från alla håll och resa sig mot landet på olyckans dag.

³ Fiendens pilar ska fälla Babylons bågskyttar och genomborra krigarna i deras rustningar. Ingen ska komma undan. Både ung och gammal ska förgöras.

⁴ De ska falla i sitt eget land och stupa på Babylons gator.

⁵ Herren, härskarornas Gud, har inte övergett Israel och Juda. Han är fortfarande deras Gud, men Babylon är fyllt med synd mot den Helige i Israel.

⁶ Fly från Babylon! Spring för livet! Om ni stannar kvar kommer ni att bli dödade, när Herren tar sin hämnd för alla Babylons synder.

⁷ Babylon var en gång en guldbägare i Herrens hand, en bägare ur vilken han fick hela jorden att dricka, så att alla nationer blev som galna.

⁸ Men nu har helt plötsligt Babylon också fallit. Gråt över staden, ge den lindring för dess smärta, kanske den kan räddas.

⁹ Vi skulle hjälpa den om vi kunde, men ingenting kan rädda den nu. Låt den gå under! Överge den och vänd tillbaka till ert eget land, för dess skuld når upp till himlen.

¹⁰ Herren har försvarat oss. Kom, låt oss berätta i Jerusalem om allt vad Herren, vår Gud, har gjort.

¹¹ Vässa era pilar och ta upp era sköldar! Herren har fått de mediska kungarna att gå mot Babylon för att inta staden. Detta är hans hämnd på dem som har handlat illa mot hans folk och vanhelgat templet.

¹² Förbered ditt försvar, Babylon! Sätt ut vakter på dina murar! Lägg dig i bakhåll, för Herren kommer att göra allt det som han förutsagt om Babylon.

¹³ Du har varit en rik stad vid många vatten och ett centrum för handel, men nu är det slut med dig! Din livstråd är avklippt.

¹⁴ Herren, härskarornas Gud, har avlagt detta löfte och svurit vid sitt eget namn: Dina städer ska fyllas av fiender, som åkrar översvämmade av gräshoppor, och fienden ska höja väldiga segerrop mot skyn.

¹⁵ Gud skapade jorden i makt och vishet, och med sin kunskap har han spänt ut himlarna.

¹⁶ När han talar dånar himlarna, och han får dimma att stiga upp över jorden. Han låter blixten komma med regn och släpper vindarna lösa ur sitt förråd.

¹⁷ I jämförelse med honom är alla människor dårar helt utan vishet! Guldsmedens avgudabilder är ett bedrägeri. När han gör dem bedrar han sig själv - det finns inget liv i dem.

¹⁸ De är lögner och falsarier, helt värdelösa. Och den tid kommer, när Gud ska förgöra dem allesammans.

¹⁹ Men Herren, härskarornas Gud, är ingen avgud! Han har skapat allt som finns, och Israel är hans folk. Herren, härskarornas Gud, är hans namn.

²⁰ Babylon, du var min hammare och mitt vapen. Med dig krossade jag många mäktiga folk och riken.

²¹ Med dig krossade jag arméer, du besegrade hästen och hans ryttare, vagnen och den som körde den.

²² Ja, även åldringar och barn krossade du, män och kvinnor,

²³ herdar och hjordar, jordbrukare och oxar, ståthållare och härskare.

²⁴ Men nu ska jag hämnas på dig inför allas ögon för allt ont du har gjort mot Sion och mitt folk, säger Herren.

²⁵ För se, jag har vänt mig mot dig, du mäktiga berg Babylon, du jordens fördärvare! Jag ska lyfta min hand mot dig, dra ner dig från dina höjder och göra dig till en slocknad vulkan.

²⁶ Du ska ligga öde i evighet. Inte en enda sten ska kunna tas ifrån dig att användas som byggnadsmaterial. Du ska utplånas fullkomligt.

²⁷ Ge order till många folk att mobilisera sig till krig mot Babylon! Låt krigsrop höras! Hämta arméerna från Ararat, Minnis och Askenas, och utse en ledare! Skaffa fram mängder av hästar!

²⁸ Låt alla de mediska kungarnas trupper och deras generaler och arméerna från alla de länder de härskar över gå mot staden.

²⁹ Jorden darrar och bävar, för allt som Herren har planerat att göra mot Babylon låter han nu ske. Babylon kommer att lämnas öde utan en levande varelse.

³⁰ Dess tappraste krigare strider inte längre. De stannar kvar i sina befästningar. De har alldeles tappat modet. Inkräktarna har bränt ner husen och krossat stadsportarna.

³¹ Budbärare kommer från alla håll med rapporter till kungen att allt är förlorat!

³² Alla flyktvägar är blockerade. Befästningarna brinner och armén har gripits av panik.

³³ För Herren, härskarornas Gud, säger: Babylon är som en stampad tröskplats, och om en liten stund ska tröskningen börja.

^34-35 Judarna i Babylon säger: Nebukadnessar, kungen i Babylon, har berövat oss på vår styrka och uppslukat oss. Han har svalt oss som ett stort monster, fyllt sin buk med våra rikedomar och sedan kastat ut oss ur vårt eget land. Måtte Babylon få igen för allt vad man gjort mot oss. Måtte det få betala för allt blod som runnit!

³⁶ Herren svarar: Jag ska vara er försvarare och åta mig ert fall. Jag ska hämnas er. Jag ska låta Babylons floder torka, dess vattenförråd sina

³⁷ och låta det bli en ruinhög, ett tillhåll för schakaler, ett land som är fruktansvärt att skåda och utan en enda levande varelse.

³⁸ Nu ryter männen i Babylon som lejon,

³⁹ men jag ska ordna en fest för dem och få dem att dricka tills de faller medvetslösa till golvet och somnar in för alltid, säger Herren.

⁴⁰ Jag ska leda dem till slakt, som man gör med lamm, baggar och bockar.

⁴¹ Babylon har fallit, det stora Babylon, som var prisat över hela jorden. Världen kan knappast tro sina ögon, när Babylon faller.

⁴² Havet har rest sig över Babylon och täckt det med sina vågor.

⁴³ Dess städer ligger i ruiner och landet är som en torr ödemark. Ingen kan bo där och ingen ens passerar.

⁴⁴ Jag ska straffa Bel, Babylons gud, och han ska få spy ut allt som han har slukat. Folken ska inte längre komma och tillbe honom. Babylons murar har fallit.

⁴⁵ Fly från Babylon, mitt folk! Rädda er undan Herrens vrede.

⁴⁶ Men grips inte av panik när ni första gången hör rykten om trupper som närmar sig. För rykten ska komma år efter år, rykten om krig och inbördeskrig.

⁴⁷ Och den dag kommer verkligen, när jag ska straffa denna stora stad och alla dess avgudar. Hela landet ska fyllas av döda kroppar.

⁴⁸ Himmel och jord ska glädja sig, för från norr kommer trupper som ska förstöra Babylon, säger Herren.

⁴⁹ På samma sätt som Babylon dödade Israels folk måste det själv bli dödat.

⁵⁰ Spring, ni som lyckats undkomma svärdet! Stanna inte kvar och se på, utan fly medan ni kan! Kom ihåg Herren, ni som bor i fjärran land, och vänd tillbaka till Jerusalem!

⁵¹ Vi är utskämda, för Herrens tempel har blivit vanhelgat av främlingar från Babylon.

⁵² Ja, säger Herren. Därför är tiden inne då Babylons avgudar ska förgöras. Över hela landet ska man höra de sårades klagan.

⁵³ Även om Babylon var lika starkt som himlen och dess styrka oerhörd, måste det nu dö, säger Herren.

⁵⁴ Lyssna! Hör ropet från förstörelsen i Babylon, kaldeernas land.

⁵⁵ Herren förgör Babylon. Dess röst har tystnat och vågorna dånar över det.

⁵⁶ Trupper kommer och slår ner dess mäktiga män. Alla dess vapen krossas, för Herren Gud straffar rättvist och ger Babylon vad det förtjänar.

⁵⁷ Jag ska låta dess furstar, vise män, härskare, officerare och soldater dricka sig så druckna att de somnar och aldrig vaknar igen! Så säger Kungen, som är Herren, härskarornas Gud.

⁵⁸ Babylons kraftiga murar ska jämnas med marken och dess höga portar ska brännas upp. Man har arbetat förgäves. Resultatet av nationens alla ansträngningar ska brinna upp!

⁵⁹ Under Sidkias fjärde regeringsår kom ett budskap genom Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Mahaseja. Det talade om hur Seraja skulle bli tillfångatagen och förvisad till Babylon tillsammans med Sidkia, kungen av Juda.

⁶⁰ Alla de fruktansvärda olyckor som Herren hade bestämt om Babylon skrev Jeremia ner i en bokrulle, allt det som står skrivet här ovan.

^61-62 Sedan gav han bokrullen till Seraja och sa till honom: När du kommer till Babylon, ska du läsa det jag har skrivit och säga: 'Herre, du har sagt att du kommer att förgöra Babylon, så att inte en levande varelse ska finnas kvar och så att det blir övergivet för alltid.'

⁶³ När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat

⁶⁴ och säga: 'Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, för jag ska låta olycka komma över det.' Här slutar Jeremias budskap.

Så föll Jerusalem

52 Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i elva år. Hans mor hette Hamital och var dotter till Jeremia från Libna.

² Sidkia var en ogudaktig kung, alldeles som Jojakim hade varit.

³ Det var på grund av Herrens vrede, som allt detta som hittills beskrivits drabbade Jerusalem och Juda, och som gjorde att Herren till sist måste fördriva dem från sin närhet. Sidkia satte sig alltså upp emot Babylon.

⁴ I Sidkias nionde regeringsår, på den tionde dagen i tionde månaden, kom Nebukadnessar, kungen av Babylon, med hela sin armé mot Jerusalem, byggde belägringsvallar omkring staden

⁵ och belägrade den i två år.

⁶ På den nionde dagen i den fjärde månaden, när hungersnöden i staden var mycket stor och all mat i det närmaste slut,

⁷ bröt fienden igenom muren, och Sidkia och alla soldaterna flydde under natten. De lämnade staden genom porten mellan de två murarna i närheten av kungens trädgård, trots att staden var omringad, och flydde över fälten mot Hedmarken till.

⁸ Men de kaldeiska soldaterna förföljde dem och fick tag i kung Sidkia i närheten av Jeriko. Hela hans armé hade skingrats.

⁹ De förde honom till kungen i Babylon, som uppehöll sig i staden Ribla i kungariket Hamat, där han blev ställd inför rätta.

¹⁰ Kungen lät Sidkia se på när hans söner och furstar blev dödade.

¹¹ Sedan stack man ut ögonen på honom och förde honom fängslad till Babylon, där han fick tillbringa resten av sitt liv som fånge.

¹² På den tionde dagen i den femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom Nebusaradan, befälhavaren för livvakten, till Jerusalem

¹³ och brände ner templet, palatset och alla större hus

¹⁴ och satte de kaldeiska trupperna i arbete med att riva ner stadsmurarna.

¹⁵ Som fångar till Babylon tog han sedan med sig några av de fattigaste och dem som hade övergett Sidkia och kommit över till den babyloniska armén. Han tog också med de hantverkare som fanns kvar.

¹⁶ Men många av de fattigaste lämnade han kvar att arbeta i vingårdarna och på fälten.

¹⁷ Babylonierna högg ner de båda kopparpelare som stod vid ingången till templet och slog också sönder kopparfatet och ställningen det var placerat på och tog med sig detta till Babylon.

¹⁸ De tog också med sig askkärlen, kittlarna och askskovlarna som användes vid altaret, ljussaxarna, skedarna, kärlen och all annan utrustning från templet.

¹⁹ De tog också fyrfaten och ljusstakarna av guld och silver och alla bägare.

²⁰ De två stora pelarna, kopparfatet och de tolv tjurarna under det var så tunga att det inte gick att väga dem eller ens uppskatta deras vikt. Allt detta hade tillverkats på kung Salomos tid.

²¹ Pelarna var åtta meter höga, fem och en halv meter i omkrets och ihåliga med tio centimeter tjocka väggar.

²² Pelarnas huvuden var över två meter höga och hade ornament i form av granatäpplen.

²³ Det fanns nittiosex granatäpplen på varje sida, och ytterligare ett hundratal i ett nätverk runt om.

^24-25 Befälhavaren för vakten tog som fångar med sig översteprästen Seraja och hans assistent Sefanja, tre av tempelvakterna, en av armébefälhavarna, sju av kungens speciella rådgivare, som man träffade på i staden, och sekreteraren åt den befälhavare som hade ansvar för rekryteringen till den judiska armén. Dessutom tog han med sig ytterligare sextio betydelsefulla män som gömt sig i staden.

²⁶ De fördes till kungen i Babylon, som befann sig i Ribla,

²⁷ och där blev de alla avrättade.Det var så det gick till när Juda landsförvisades.

²⁸ Under kung Nebukadnessars sjunde regeringsår fördes 3.023 män som fångar till Babylon.

²⁹ Elva år senare tog han ytterligare 832 fångar,

³⁰ och fem år därefter sände han Nebusaradan, befälhavaren för vakten, att hämta ytterligare 745 män. Sammanlagt blev detta 4.600 män.

³¹ Den tjugofemte dagen i tolfte månaden under det trettiosjunde året av kung Jojakins fångenskap i Babylon, när Evil-Merodak var kung där, blev Jojakin frigiven ur fängelset.

³² Kungen var mycket vänlig mot honom och gav honom den främsta platsen bland alla de kungar som var hos honom i Babylon.

³³ Han fick lägga av fångdräkten och äta vid kungens bord under resten av sitt liv.

³⁴ Han fick också regelbundet ett underhåll ända fram till sin död.

En ny gudstjänst

^1-3 Också i det första förbundet mellan Gud och hans folk fanns det regler för tillbedjan, och det fanns ett heligt gudstjänsttält här nere på jorden. Det bestod av två rum. Det första innehöll guldljusstaken och ett bord där det heliga brödet förvarades. Denna del kallades det heliga. Sedan fanns det ett förhänge, och bakom det ett rum, som kallades det allraheligaste.

⁴ Här stod rökelsealtaret av guld och den kista som kallades förbundsarken och som var överdragen med rent guld på alla sidor. Inuti arken låg stentavlorna med de tio budorden, en kruka av guld fylld med manna, det bröd man hade levt av i öknen, och Arons stav, den som en gång hade skjutit gröna skott.

⁵ Ovanpå guldkistan stod de statyer av änglar som kallades keruber och som vakar över Guds härlighet. Deras vingar sträckte sig ut över arkens guldlock, som kallades platsen för Guds nåd. Men vi kan inte fördjupa oss i allt detta nu.

⁶ Så såg alltså platsen för tillbedjan ut. Prästerna kunde gå in och ut ur det första rummet när de ville och utföra sin tjänst.

⁷ Men bara översteprästen fick gå in i det innersta rummet, och det gjorde han bara en gång om året, alldeles ensam och alltid med blod som han stänkte på platsen för Guds nåd som ett offer till Gud för att sona de misstag och synder han och folket begått i sin tanklöshet.

⁸ Den helige Ande använder allt detta för att visa oss att vanliga människor inte kunde gå in i det allraheligaste under det gamla systemets tid, så länge det första rummet fanns och användes.

⁹ Detta säger oss något mycket betydelsefullt om vår nuvarande situation. Under det gamla systemets tid bar man fram gåvor och offer, men dessa kunde inte rena de människor som bar fram dem.

¹⁰ Då gällde det bara att följa en massa olika regler, till exempel vad man fick äta och dricka och när och hur man skulle tvätta sig. Människorna var tvungna att följa alla dessa regler, tills Kristus kom med en ny och bättre väg till frälsning.

Kristus är det felfria offret för synd

¹¹ Han kom som en överstepräst för det goda som vi nu har fått del av. Han har gått in i detta större och fullkomligare tält i himlen, som inte har uppförts av människor eller är en del av denna världen.

¹² En gång för alla har han tagit med sig blod in i detta inre rum, det allraheligaste, och stänkt det på platsen för Guds nåd. Nu gäller det inte längre bockars eller kalvars blod. Nej, han tog sitt eget blod, och med det har han för evigt befriat oss från synden.

¹³ Om nu tjurars och getters blod och askan från kor kunde göra människors kroppar rena från synd så länge det gamla systemet gällde,

¹⁴ kan vi utan svårighet föreställa oss hur mycket mer blodet från Kristus ska förvandla oss och våra liv. Hans offer befriar oss från bekymret hur vi ska kunna lyda de gamla lagarna, och det gör oss villiga att tjäna den levande Guden. Fylld för evigt med den helige Ande gav Kristus sig villigt till Gud. Han som var fullkomlig och utan synd dog för våra synder.

¹⁵ Kristus kom med det nya förbundet så att alla inbjudna ska kunna komma och för evigt få äga allt det underbara som Gud har lovat dem. Kristus dog för att befria människorna från straffet för de synder de hade begått, medan de fortfarande levde under det gamla systemet.

¹⁶ Det är med det nya förbundet som med ett testamente. Ingen får något förrän det är bevisat att personen som skrev testamentet är död.

¹⁷ Då först träder det i kraft.

¹⁸ Därför var blodet, symbolen för någons död, nödvändigt också för att det gamla förbundet skulle träda i kraft.

¹⁹ När Mose hade gett folket alla Guds lagar, tog han blod från kalvar och getter tillsammans med vatten och stänkte det över Guds lagbok och över allt folket med hjälp av grenar från isopsbuskar och scharlakansröd ull.

²⁰ Sedan sa han: Detta är det blod som markerar början på det förbund mellan er och Gud som han har upprättat.

²¹ På samma sätt stänkte han blod på det heliga tältet och på allt det som används vid gudstjänsten.

²² Man kan faktiskt säga att nästan allt under det gamla förbundets tid renades genom att man bestänkte det med blod. Utan att man utgjuter blod finns det nämligen ingen förlåtelse för synd.

²³ Det var därför som det heliga tältet här nere på jorden och allt som fanns i det, och som är bilder av det som finns i himlen, måste renas av Mose genom att han bestänkte det med blod från djur. Men de verkliga förebilderna i himlen renades med ett mycket dyrbarare offer.

²⁴ Kristus har nämligen inte gått in i det tempel som är byggt av människor, utan i själva himlen för att å våra vägnar träda fram inför Gud.

²⁵ Och han behövde bara ge sig själv som offer en enda gång. Översteprästen här nere på jorden däremot måste varje år på nytt gå in i det allraheligaste och offra blodet från ett djur.

²⁶ Om det hade varit så skulle Kristus ända sedan världens skapelse ha varit tvungen att lida och dö gång på gång. Nej! Han har dött en gång för alla, i denna sista tid, för att för evigt göra slut på syndens makt.

²⁷ Och på samma sätt som vi människor en gång dör och därefter möter domen,

²⁸ så dog också Kristus bara en gång. Han dog som ett offer för många människors synder, och han ska komma tillbaka, men inte för att än en gång befatta sig med våra synder. Nej, han ska komma med den slutliga frälsningen till alla som ivrigt och med tålamod väntar på honom.