En profet tillrättavisar Josafat

19 När kung Josafat från Juda kom tillbaka hem oskadd,

² gick profeten Jehu, Hananis son, ut för att möta honom.Menar du verkligen att du vill hjälpa de ogudaktiga och älska dem som hatar Herren? frågade han honom. Guds vrede är över dig, därför att du har gjort detta.

³ Men det finns en hel del gott i dig, för du har skaffat bort alla avgudabilder över hela landet och försökt vara trofast mot Gud.

Josafat tillsätter domare

⁴ Efter detta besökte inte Josafat Israel mer utan höll sig i Jerusalem. Senare for han på nytt ut bland folket och reste från Beer-Seba och upp till Efraims bergsbygd för att uppmana folket att tillbe sina förfäders Gud.

⁵ Han utsåg domare i alla större städer över hela landet

⁶ och gav dem följande uppmaningar:Se mycket noga till hur ni dömer. Det är Gud och inte jag som har tillsatt er. Han kommer att vara vid er sida och hjälpa er att skipa rättvisa i varje enskilt fall.

⁷ Var noga med att inte fatta något annat beslut än det som Herren visar er! Domare i Guds tjänst får absolut inte vara orättvisa, partiska eller ta emot mutor.

⁸ Josafat satte också upp domstolar i Jerusalem med leviter, präster och huvudmännen för olika familjer som domare,

⁹ och de fick följande instruktioner: Ni måste alltid handla gudfruktigt och ärligt.

¹⁰ När något fall blir överlämnat till er från domarna ute i provinserna, vare sig det är fråga om mord eller brott mot lagarna eller Guds förordningar, så ska ni klargöra händelsen för dem och hjälpa dem att döma rättvist, så att inte Guds vrede kommer över er och över dem. Om ni gör på det sättet, är ni fritagna från allt ansvar.

¹¹ Sedan utsåg han översteprästen Amarja till att vara högsta instans i alla ärenden som gällde brott mot Guds lag. Sebadja, Ismaels son, en stamledare i Juda, tillsatte han som högsta instans i allt som rörde brott mot kungen. Leviterna skulle vara deras medhjälpare. Var inte rädda när ni står upp för sanning och rätt! Gud ska vara med er, var hans slutord till dem.

Josafat besegrar Moab och Ammon

20 Sedan förklarade kungarna i Moab och Ammon och en del av maoniterna krig mot Josafat och folket i Juda,

² och Josafat fick följande rapport: En enorm armé marscherar mot dig från landet på andra sidan Döda havet, från Aram. Den befinner sig redan vid Hasason-Tamar (som också kallas En-Gedi).

³ Josafat blev ordentligt omskakad av dessa nyheter och bestämde sig för att be Herren om hjälp. Han befallde därför att allt folket i Juda skulle fasta i ånger och bön inför Gud.

⁴ Folk kom till Jerusalem från hela landet för att be tillsammans med honom,

⁵ och Josafat stod mitt ibland dem, där de var samlade på templets nya förgård, och bad:

⁶ Herre, våra fäders Gud, den ende Guden i himlen, härskaren över alla riken på jorden, du är stor och mäktig. Vem kan stå emot dig?

⁷ Var det inte du, vår Gud, som drev ut hedningarna här i landet när ditt folk kom hit? Gav inte du det här landet åt Abrahams ättlingar för evigt?

⁸ Ditt folk bosatte sig här och byggde detta tempel åt dig,

⁹ i tro att de i tider av olycka, krig, pest eller hungersnöd, skulle kunna stå här framför templet och inför dig som är i templet, och ropa till dig i sin förtvivlan. Då skulle du höra dem och befria dem.

¹⁰ Se nu, vad arméerna från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd gör! Du lät inte våra förfäder invadera deras områden när Israel lämnade Egypten, och därför gick vi runt dem och dödade dem inte.

¹¹ Se nu hur de lönar oss! Nu har de kommit för att driva ut oss ur det land som du har gett oss.

¹² O vår Gud, tänker du inte stoppa dem? Vi har ingen möjlighet att klara oss själva mot denna väldiga armé. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig.

¹³ När folket från alla delar av Juda stod där inför Herren med hela sina familjer,

¹⁴ kom Herrens Ande över Jahasiel, en levit och ättling till Asaf, som var son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja.

¹⁵ Hör på mig, allt folk i Juda och Jerusalem och även du, kung Josafat! utropade han. Herren säger: 'Var inte rädda och bli inte förskräckta över denna väldiga armé. Striden är inte er utan Herrens.

¹⁶ Gå till anfall mot dem i morgon! Ni kommer att träffa på dem vid Hassishöjden vid slutet av den dal som öppnar sig ut mot Jeruels öken.

¹⁷ Men ni kommer inte att behöva strida! Inta era ställningar och stå lugnt och stilla och se vad Herren ska göra för er, ni folk i Juda och Jerusalem. Var inte rädda och missmodiga! Gå dit ut i morgon, för Herren är med er!'

¹⁸ Då föll kung Josafat ner på marken med ansiktet mot jorden, och allt folk i Juda och Jerusalem gjorde detsamma och bad till Herren.

¹⁹ Sedan reste sig några leviter av Kehats och Koras släkter upp och prisade och tackade Herren, Israels Gud, med hög röst.

²⁰ Tidigt följande morgon drog Juda armé ut i Tekoas öken. Inför uppbrottet talade Josafat till dem: Lyssna här till mig ni folk i Juda och Jerusalem, sa han. Tro på Herren, er Gud, så ska ni ha framgång! Tro på hans profeter, så ska allt gå väl!

²¹ Efter att ha rådgjort med folkets ledare bestämde han att man skulle låta en kör leda marschen. De skulle sjunga: Tacka Herren, för hans barmhärtighet varar för evigt.

²² I samma ögonblick som de började sjunga och prisa Herren lät Herren arméerna från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd börja strida och förgöra varandra.

²³ Ammoniterna och moabiterna vände sig först mot sina allierade från Seirs bergsbygd och dödade dem allesammans, och sedan vände de sig mot varandra.

²⁴ När Judas armé kom fram till det vakttorn som vette mot öknen, fann de döda kroppar ligga på marken så långt ögat nådde, och inte en enda av deras fiender hade undkommit.

²⁵ Kung Josafat och hans folk gick sedan ut för att plundra kropparna och kom tillbaka lastade med pengar, mantlar och ädelstenar, som de hade tagit från de döda. Det var så mycket att det tog dem tre dagar att få med sig allt.

²⁶ Den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen, som den numera kallas, och prisade Herr en.

²⁷ Sedan återvände de till Jerusalem med Josafat i spetsen, glada över att Herren på ett sådant märkligt sätt hade räddat dem undan fienden.

²⁸ De tågade in i Jerusalem till musik av harpor, lyror och trumpeter och fortsatte fram till templet.

²⁹ När de kringliggande kungarikena fick höra att Herren själv hade stridit mot Israels fiender, kom stor fruktan för Gud över dem.

³⁰ Och nu blev det lugn och ro i Josafats rike, för Gud hade gett honom fred.

Josafats regeringstid

³¹ Josafat blev kung över Juda vid trettiofem års ålder och regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Silhi.

³² Han var en gudfruktig kung, precis som hans far Asa hade varit. Han försökte alltid följa Herrens befallningar

³³ och gjorde det med ett undantag: han försummade att riva ner offerhusen på höjderna. Inte heller hade folket på allvar beslutat sig för att följa sina förfäders Gud.

³⁴ Händelser från Josafats regering finns återgivna i Jehus, Hananis sons, krönika, som ingår i Israels kungars krönika.

³⁵ Vid slutet av sitt liv ingick Josafat en allians med Ahasja, kungen i Israel, som var en ogudaktig man.

³⁶ I Esjon-Geber byggde de fartyg som skulle segla till Tarsis.

³⁷ Då profeterade Elieser, Dodavahus son, mot Josafat och sa till honom: Eftersom du har allierat dig med Ahasja, ska Herren låta ert företag gå i stöpet. Fartygen råkade ut för missöden och nådde aldrig fram till Tarsis.

Jesus och hans lärjungar äter den sista måltiden

²¹ I samma ögonblick blev Jesus upprörd i sitt innersta och ropade: Ja, det är sant, en av er kommer att förråda mig!

²² Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena.

²³ Jag satt närmast Jesus vid bordet och eftersom jag var hans närmaste vän, bad

²⁴ Petrus mig fråga honom vem det var som skulle begå denna fruktansvärda handling.

²⁵ Jag vände mig därför till Jesus och frågade: Herre, vem är det?

²⁶ Han svarade: Det är den som jag ger det här brödstycket som jag nu doppar i skålen.Och när han hade gjort det gav han det till Judas, Simon Iskariots son.

²⁷ Och från det ögonblicket hade Satan Judas helt i sitt våld. Då sa Jesus till honom: Gör det som du har i sinnet, men gör det snart.

²⁸ Ingen av de andra vid bordet förstod vad Jesus menade.

²⁹ Några trodde att han bad honom att gå ut och köpa det man behövde för högtiden eller att ge något till de fattiga, eftersom Judas hade hand om pengarna.

³⁰ Judas reste sig omedelbart och gick ut i natten.

Jesus förutsäger Petrus förnekelse

³¹ Så snart Judas hade gått sa Jesus: Nu har stunden kommit då Gud ska visa vem Människosonen verkligen är, och därigenom ska Guds härlighet bli synlig.

³² För Gud ska ge honom sin egen härlighet, och det kommer att ske mycket snart.

³³ Mina kära barn, det dröjer bara några korta ögonblick innan jag måste lämna er och gå bort! Ni ska söka efter mig, men det som jag redan har sagt till de judiska ledarna, säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma.

³⁴ Därför ger jag er nu ett nytt bud: älska varandra lika mycket som jag har älskat er.

³⁵ Er kärlek till varandra ska visa världen att ni är mina lärjungar.

³⁶ Petrus sa: Herre, vart går du? Jesus svarade: Ni kan inte gå med mig nu, men ni ska följa efter senare.

³⁷ Men varför kan jag inte komma med nu? undrade han. Jag är beredd att dö för dig.

³⁸ Jesus svarade: Dö för mig? Nej, innan tuppen gal i morgon bitti ska du tre gånger neka till att du överhuvud taget känner mig!

Read full chapter