1 Moseboken 32-33

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Jakob ger Esau gåvor

32 Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom. ² När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim^[a].

³ Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom. ⁴ ”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och ⁵ jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.”

⁶ Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man. ⁷ Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. ⁸ ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.

⁹ Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, ¹⁰ jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. ¹¹ Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. ¹² Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”

¹³ Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau: ¹⁴ 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, ¹⁵ 30 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar.

¹⁶ Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord. ¹⁷ Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’ ¹⁸ så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ”

¹⁹ Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom. ²⁰ De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob. ²¹ Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret.

Jakobs brottningskamp

²² Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. ²³ Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. ²⁴ Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. ²⁵ När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.

²⁶ Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” ²⁷ ”Vad heter du?” frågade mannen^[b]. ”Jakob”, svarade han. ²⁸ ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel^[c], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” ²⁹ ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Penuel^[d], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” ³¹ När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. ³² Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen^[e] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.

Bröderna sluter fred

33 När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. ² De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. ³ Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. ⁴ Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda.

⁵ Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. ⁶ Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. ⁷ Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig.

⁸ ”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” ⁹ ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.”

¹⁰ ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. ¹¹ Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan.

¹² ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” ¹³ Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. ¹⁴ Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.”

¹⁵ Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.”

¹⁶ Esau återvände då till Seir samma dag, ¹⁷ men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot^[f]. ¹⁸ Jakob återvände välbehållen från Paddan Aram och kom till Shekem i Kanaan och slog läger utanför staden. ¹⁹ Av Hamor, Shekems far, köpte han för hundra silverpengar det land som han slagit läger på^[g]. ²⁰ Där reste han ett altare och kallade det för El Elohe Israel^[h].