Psalm 132

Davids löfte och Herrens löfte

En vallfartssång.

Tänk, Herre, på David,
    på allt han fick utstå,
han som svor Herren en ed
    och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
"Jag skall inte gå in i min hydda
    och inte lägga mig på min bädd,
jag skall inte unna mina ögon sömn
    eller mina ögonlock slummer,
förrän jag har funnit en plats åt Herren,
en boning åt den Starke i Jakob."
Vi hörde det i Efrata,
    vi fick veta det i skogsbygden.
Låt oss gå in i hans boning
    och tillbe vid hans fotapall.
Stå upp, Herre, och kom till din viloplats,
du och din makts ark.
Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet,
och dina fromma skall jubla.
10 För din tjänare Davids skull
    må du inte visa bort din smorde.

11 Herren har svurit David en ed,
    en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
"Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
    och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem,
då skall också deras barn
    få sitta på din tron till evig tid."

13 Ty Herren har utvalt Sion,
    där vill han ha sin boning.
14 "Detta är min viloplats till evig tid.
    Här skall jag bo, och hit längtar jag.
15 Sions förråd skall jag rikligt välsigna,
de fattiga skall jag mätta med bröd.
16 Prästerna skall jag klä i frälsning,
    och de fromma skall jubla högt.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
    men på honom skall hans krona glänsa."