Add parallel Print Page Options

47 När de kom fram gick Josef in för att träffa Farao. Min far och mina bröder har kommit hit från Kanaans land, med alla sina hjordar och tillhörigheter, rapporterade han. De önskar bosätta sig i Gosens land.

Han hade tagit med sig fem av sina bröder och presenterade dem för Farao.

Farao frågade dem: Vad har ni för yrke? De svarade: Vi är herdar, som våra förfäder.

Vi har kommit för att bo här i Egypten, för det finns inget bete för våra hjordar i Kanaan. Hungersnöden har varit mycket svår där. Vi ber om tillstånd att få bosätta oss i Gosens land.

5-6 Farao sa då till Josef: Välj ut vilken plats du vill åt dem, där de kan bo. Ge dem det bästa landet i Egypten. Gosen passar utmärkt. Och om någon av dem är skicklig nog, så gör honom ansvarig också för mina hjordar.

Sedan tog Josef sin far Jakob till Farao, och Jakob välsignade Farao.

Hur gammal är du? frågade Farao honom.

Jakob svarade: Jag har levt i långa och hårda år, men jag är inte alls så gammal som många av mina förfäder blev.

10 Sedan välsignade Jakob Farao än en gång, innan han gick därifrån.

11 Josef gav de bästa områdena i Egypten, Rameses land, åt sin far och sina bröder, precis som Farao hade befallt.

12 De fick också ett underhåll, vars storlek var beroende av hur många personer de hade att försörja.

13 Hungersnöden blev allt värre, och hela Egypten och Kanaans land var utan mat.

14 Josef tog emot alla de pengar som fanns i Egypten och Kanaan i utbyte mot säd och förvarade dem i Faraos skattkammare.

15 Trots att man var utan pengar kom man tillbaka till Josef och bad om mat:Våra pengar är slut, men ge oss bröd. Varför ska vi behöva dö?

16 Nåväl, svarade Josef. Ge mig era djur i utbyte, så ska ni få mat.

17 Då förde de sin boskap till Josef i utbyte mot mat. Vid årets slut ägde Farao alla hästar, hjordar, kreatur och åsnor i hela Egypten.

18 Följande år kom de tillbaka igen och sa: Våra pengar är slut och vår boskap är borta, och det finns inget vi kan erbjuda dig annat än oss själva och den mark vi äger.

19 Varför ska vi behöva dö? Köp oss och marken vi äger, så ska vi bli slavar åt Farao. Vi överlämnar oss själva i utbyte mot mat, så att vi får leva och så att vårt land inte blir övergivet.

20 Då köpte Josef upp all mark i Egypten åt Farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar till honom, eftersom svälten var så svår, och hela landet blev Faraos.

21 På så sätt blev hela Egyptens folk Faraos slavar.

22 Det enda land han inte köpte var prästernas, för de fick mat av Farao och behövde alltså inte sälja.

23 Sedan sa Josef till folket: Nu äger Farao både er och all mark. Här får ni utsäde till åkrarna.

24 Men när ni skördar så tillhör en femtedel av allt ni får Farao. Behåll resten för eget behov och använd det till utsäde nästa år och till mat åt er själva och era familjer och barn.

25 Du har räddat våra liv, sa de. Vi blir gärna Faraos slavar.

26 Då stiftade Josef en lag för hela Egyptens land, och den gäller fortfarande. Farao skall ha tjugo procent av all skörd som skatt, utom av det som kommer från de åkrar som ägs av prästerna.

Jakob välsignar Josef

27 Israel bodde i Gosens land i Egypten, och snart började Israels barn att skaffa sig mark där, och det blev en riktig befolkningsexplosion bland dem.

28 Jakob levde sjutton år efter det att han kommit dit och dog vid en ålder av år.

29 När tiden närmade sig för honom att dö, kallade han på sin son Josef och sa till honom: Svär högtidligt inför mig att du ska uppfylla min sista önskan. Begrav mig inte i Egypten,

30 utan tag mig ut ur Egypten när jag är död, och begrav mig bredvid mina förfäder. Och Josef lovade att göra så.

31 Svär att du kommer att göra det, fortsatte Jakob. Då gjorde Josef det medan Jakob prisade Herren, lutad mot sin stav.